Karnevalens historia.
|
KARNEVALENS HISTORIA I KORTHET Karnevalens historia skrivs lite olika beroende på vem/vilka man konsulterar. De flesta är dock överens om att karnevalen har sina rötter i forntidens hedniska fester. Till exempel firade man vinets gud Bacchus och guden Saturnus i Rom och oxguden Apis-Osiris i Egypten. Karnevalsfirandet bredde först ut sig i Europa och fördes sedan till Latinamerika av spanska och portugisiska sjömän på 1400-talet. Karnevalens utbredning i Europa var möjlig tack vare romerska imperiets expansion. Under tiden för den spanska erövringen och koloniseringen av Amerika var det brukligt för de katolska kungarna att klä ut sig under vissa dagar för att skoja på allmänna platser. År 1523 införde kung Carlos I en lag som förbjöd maskeringarna. Också kung Filip II, död 1598, förbjöd folket att maskera sig, men kung Filip IV, död 1665, återinförde maskeradernas prakt. Under Medeltiden, då kristendomen var sträng i förhållande till avhållsamhet och fasta och då de som inte respekterade de religiösa normerna förföljdes, fick karnevalen ett uppsving som har fortsatt till idag. Karnevalen firades med spel, banketter, danser och man roade sig i allmänhet och åt och drack mycket för att orka med fastan de efterföljande 40 dygnen. Man antar att ordet karneval, ”carnaval” på spanska, kommer från medeltidens latinska ”carne levarium”, som betydde ”ta bort köttet”, med innebörden att man inte fick äta kött under fastans 40 dygn. Karnevalen firades i tre dygn innan askonsdag, då fastan inleds. Idag har vissa orter blivit berömda för sina traditionella och spektakulära karnevalsfester som attraherar turister och andra som älskar dylika seder. Bland de mest kända är karnevalsfirandet i Río de Janeiro, Santa Cruz de Tenerife, Oruro i Bolivia, Corrientes i Argentina och Dominikanska Republikens karneval. Karnevalsfirandet på de olika orterna liknar varandra. Där finns processioner med galavagnar, sång- och dansgrupper där varje grupp har sin egen utklädsel, maskeradbaler, andra förnöjelser och utomhusfirande. Ett populärt inslag är personer som år efter år klär ut sig till kända personligheter, som till exempel till Fidel Castro. Ramón Guimerá Peña skriver om karnevalen i Santa Cruz de Tenerife, på karnevalens egen hemsida, bland annat: Karnevalen innebär ett uppförande som går tvärt emot de socialt etablerade normerna. Karnevalsfirarna förlöjligar, karikerar och parodierar situationer och personligheter med hjälp av maskeringar, satiriska sånger, utklädsel, och ger sig hän åt ett övermått av mat som ett preludium inför förbudet att äta kött, med andra ord en revolt med hjälp av maskering, utklädsel, glädje och skämt. Under perioden 1940-1960 förbjöds karnevalen av diktatorn, Francisco Franco, men folket vägrade ge upp sin största fest och genomförde den ändå under ett annat namn, ”Fiestas de Invierno”, vinterfesterna. År 1954 publicerades en officiell skrivelse som totalförbjöd varje form av karnevalsfirande och de som öppet bröt mot förbudet straffades hårt. Trots det fanns det personer som klädde ut sig och gav sig ut på gatorna och bråkade med ordningsmakten. Stämningen var spänd och dyster. Samma år föddes den ”murga” (satiriska sånggrupper utklädda till clowner) som var upphovet till den legendariska gruppen ”Afilarmónica Nifú-Nifá”. Innebörden av Afilharmonisk, motsatsen till filharmonisk, är att man ”afilar la lengua”, vässer tungan, och ägnar sig åt skarp kritik av personer eller företeelser i samhället. Namnet har patenterats. Karnevalen i Santa Cruz fick år 1980 den officiella utmärkelsen ”Fest av internationellt turistintresse”. I Santa Cruz är karnevalen en ”gatans fest” och en folkets fest där man rör sig ute på gatorna, sjunger och dansar och där alla får vara med, lokalbefolkning såväl som utlänningar, unga som gamla. Karnevalens officiella avslutning är ”Sardinens begravning”, en akt som inleder fastan. Ingen vet med hundraprocentig säkerhet hur seden har uppkommit och varför man begraver en sardin, när det är kött som är förbjudet under fastan. Undertecknad har hittat tre olika versioner: År 1847 skrev en historiker att man brukade gräva ner en svinkropp som öppnats och tömts och som fick namnet ”sardina”, sardin. En annan version är att svinkroppen som grävdes ner kallades ”cerdina”, från ”cerdo”, svin, och att det i folkets mun blev ”sardina”. En tredje version är att kung Carlos III, som var kung av Spanien mellan 1759 och 1788, hade beställt en stor sats sardiner till festen då kött var förbjudet, men då sardinerna anlände var de mer eller mindre ruttna och fördes därför till parken Casa de Campo utanför Madrid där de grävdes ner. I Santa Cruz nämns ”sardinens begravning” för första gången år 1900. Helena Somervalli
|
