Späckhuggare (Orcinus orca) är den största arten i delfinfamiljen och en välkänd tandval. Späckhuggare förs ibland till en separat familj, Globicephalidae, späckhuggare och pilotvalar.

Namnet sägs komma av att späckhuggaren attackerar större valar för att äta späcket, eller angripa fångade valar när kropparna flöt längs med valfångstfartyg. Normalt lever späckhuggaren av fisk, företrädesvis stimfisk som den jagar i flock med stor målmedvetenhet, och vattendäggdjur som sälar. Säljakt kan innebära att späckhuggaren spanar över vattnet efter sälar på isflak, och ibland aktivt bryter is för att tvinga ner sälen i vattnet. Späckhuggaren anfaller också sälkolonier och kan då attackera djur i vattenbrynet. Späckhuggare äter också andra delfinarter, andra större valar inklusive så stora som unga blåvalar, samt fågel och bläckfisk. Olika populationer av späckhuggare är ofta specialiserade på en viss typ av födokälla.

Carta marina (1539), späckhuggare attackerar en val. Olaus Magnus hade nog aldrig sett vare sig bardvalar eller späckhuggare, men han hade nog hört om spruthålet på deras huvud.

Späckhuggare bildar separata populationer i närliggande områden, med olika rörelsemönster och födovanor, eventuellt med skilda fysiska kännetecken. Undersökningar av späckhuggarna utanför amerikanska nordvästkusten har identifierat tre huvudpopulationer, som normalt inte beblandar sig med varandra och har helt olika födovanor. De kustnära (kallade residents, stationära - benämningen kommer av att dessa populationer årligen återvänder till samma plats) håller sig nära kusten och lever huvudsakligen av fisk. Det finns också grupper som i princip är helt pelagiska, det vill säga lever längre ut till havs. Mellan dessa två rör sig de vandrande grupperna, transients, vilka också har en helt annan jaktvana än de mer bofasta grupperna - de jagar i mycket högre utsträckning än de andra grupperna havsdäggdjur som valar och sälar. De tre grupperna uppvisar många särdrag - deras ljud är olika (så pass att man tror säldjuren längs kusten lärt sig skilja de ofarliga kustgrupperna från de farliga transients), till och med ryggfenans form är något olika i de olika populationerna. Skillnaderna mellan grupperna kan vara en inledning på uppdelning i raser eller arter, och kan också visa förekomst av olika kulturer i olika populationer. Analyser av DNA visar genetiska skillnader mellan populationerna.

Späckhuggaren kan bli närmare 10 meter lång och väga upp till 7-8 ton. Honan är något mindre än hanen och väger högst 5-6 ton. Späckhuggaren har en mycket karakteristisk färgteckning, svart med vit buk, en vit fläck på sidan och en bakom och ovanför ögat. Kalven väger omkring 180 kilo och mäter c:a 2,4 meter. Ryggfenan är karakteristisk - hos hanar når den omkring 1,8 meter upp och dess form har givit valen ett av dess engelska namn, sword whale, svenska svärdval.

Späckhuggaren har inga naturliga fiender. Naturliga habitat är framförallt ishaven, men valen förekommer i flera vatten, bl. a. tidvis i Medelhavet. Den föredrar kustnära, kalla vatten. Det kan ta uppemot 40 år för en späckhuggare att lära sig tekniken att stranda och genom det fånga sitt byte.

Flocken omfattar normalt 5-25 djur, men djuren uppträder tillfälligt i grupper om upp till 150. Gruppen leds av en hane.

Späckhuggarens enorma uppenbarelse tillsammans med dess relativt stora intelligens och lämplighet som uppvisningsdjur har gjort den mycket populär i delfinarier, men antalet delfinarier som är stora nog att hålla arten är mycket litet.

Viss betydelse har arten som objekt för valskådning, bland annat i Lofoten.